Till glädje för fåglarna och lyst för människorna sparas numera trädet från avverkning. Men så har inte alltid varit fallet och därför är det ganska ont om stora rönnar.

Rönnen växer tillsammans med björk, asp, hägg och sälg, ända upp till trädgränsen, och i vissa fall ända upp i andra träd. Då kallas den flygrönn. En liten flygrönn finns mittemot tingshuset i Lindesberg på en av almarna vid kyrkan.

Huruvida rikligt med rönnbär förebådar en snörik vinter är oklart. Men att rönnens bär liknar släktingen oxel är ett faktum. Däremot finns en förväxlingsrisk med askens snarlika parbladiga löv. Om rönnen inte har bär vill säga. Rönnens tätare krona och mörkare färg skiljer den på långt håll från asken. På närmare håll skiljer sig löven så att rönnens småblad är mindre, sitter tätare, är taggigare i kanten och trubbigare i spetsen.

Vintertid kan man se bärskaften med dess karaktäristiska form sitta kvar i trädet. Just formen skiljer rönnens bärskaft från häggens bärskaft som också hänger kvar över vintern.

Veden är hård, seg och svårkluven, men anses populär bland slöjdare.

FAKTA:
Rönnen blir varken hög eller gammal. Höjden kan bli upp emot 20 meter och redan i 50-årsåldern når den sin ålders höst. Då har ek och bok knappt börjat blomma än. I trakten av Borås finns en rönn vars stam är 2,4 meter i omkrets.

Släktnamnet Sorbus betyder dricka och kunde syfta på rönnbärsdricka, men släkten omfattar många träd vars frukter inte går att använda. Artnamnet aucuparia betyder fågelfångande.

Publicerad i Bergslagsposten 12 augusti 1994

© Text: Maria Ströman
© Foto: Lennart Eriksson