Den gamla lönnen i Allmänningbo var en vanlig mötesplats för byns barn och ungdom förr i tiden. Man var mer beroende av mötesplatser utomhus när familjerna var större än idag. Just gamla stora träd har ofta tjänat som riktmärken för samlingar även för folk som bott och verkat i skogen.

De handflikiga löven blir, som hos många lövträd, allra störst på unga plantor. Eftersom lövmassan i en lönn är stor påverkas markens surhetsgrad där de förmultnar. Vissa år angrips löven av tjärfläckssvampen. Parasiten orsaker de svarta fläckarna som skämmer höstprakten. En prakt som annars kan variera år från år. På Silvanum i Gävle förklaras det av att när lönnen, och andra lövträd, utsätts för stora temperaturvariationer kan de producera mer socker som i sin tur förstärker färgämnena i lövet. Vissa år dominerar garvämnen som ger den bruna färgen på höstlöven. Eftersom garvämnena är stabilast övergår lövfärgen ofta till brunt innan de fälls.

Lönnen tillhör de ädla lövträden och växer vild söder om Dalälven liksom eken. Men den bildar aldrig skog. Planterade lönnar finns ända upp till Haparanda. Lönnens släkting naverlönn växer bara i Skåne, men finns planterad i Lindesberg. Dess löv har inte så spetsiga flikar och näsorna växer mittemot varandra som på ett rakt streck. Sykomorlönn, eller tysk lönn, förekommer planterad i Sverige, men det är tveksamt att rekommendera den eftersom den sprider sig mycket.

Lönnen tillhör de blandkönade lövträden liksom asken, vilket betyder att han- och honblommor kan uppträda på olika grenar i samma träd. Men lönnen är så knepig att en gren som ett år har honblommor inte orkar med det året därpå och därför nöjer sig med de mindre hanblommorna som inte bildar frukter. Dessutom är blommorna ibland båda könen i samma blomma.

Virket är tacksamt att polera och har ett vackert årsringsmönster som gjort lönnen populär till instrument, bösskolvar och möbler.

Publicerad i Bergslagsposten 22 augusti 1994

© Text: Maria Ströman
© Foto: Lennart Eriksson