I år fick vi en ganska lång tid mellan hägg och syrén tack vare den kalla våren. När blomningen är över kan det vara svårt att skilja hägg från sälg. Men löven skiljs åt av häggens fint sågade kant, och dess rödaktiga skaft. När de svarta bären utvecklats på hösten blir det lättare igen. Bären är inte giftiga, men osmakliga. Den lilla kärnan i mitten bekräftar släktskapet med plommon och körsbär. Vintertid kan häggen skiljas från andra träd tack vare bärskaften som hänger kvar.

Växtsättet liknar hasselns, flera stammar bildar ett mellanting mellan buske och träd. Men häggen vill inte ha kalkhaltig mark och förekommer därför sällan tillsammans med hassel. Annars växer häggen liksom björk, rönn och asp i hela landet. Men den nordligare häggen är en variant som inte doftar så mycket, och dess blommor växer uppåt, inte hängande.

Veden är illaluktande innan den torkats. Om trädet inte burit bär kan häggen identifieras just med hjälp av lukten från en bruten kvist. Men tänkt på att det bara är markägaren som får bryta kvistar. Mjukheten i virket har utnyttjats för slöjdarbeten och vapenstockar. Huruvida häggkvistar skyddar mot häxor lär vi inte kunna utröna, och det är tveksamt om de kan avvärja åska, som man trodde förr.

FAKTA:
Häggen blir varken hög, 10-15 meter, eller gammal, 60-80 år. Man har faktiskt uppmätt en omkrets på två meter, men vanligen står flera stammar intill varandra och ser ut som en enda stor mjukt välvd buske.

I det latinska namnet Prunus padus kan det senare härledas till en flod i Italien, vilket innebär att häggen finns över hela Europa. Häggen lär saknas på de kalkrika öarna Öland och Gotland.

Publicerad i Bergslagsposten 15 augusti 1994

© Text: Maria Ströman
© Foto: Lennart Eriksson