Lövet har en lika vass spets som hasseln och formen med de dubbeltandade kanterna liknar varandra. En ung almplanta är lätt att ta för hassel. Men almens löv har två andra kännetecken. Lövet är mycket strävt att ta på, och har en sned bladbas, dvs ena bladhalvan är större än den andra. Ofta, men långtifrån alltid, kan almen kännas igen på hur löven står. De formar sig gärna som ett böljande V.
Almen blommar första gången i 30-40-årsålderna på bar kvist, alltså före lövsprickningen. Den är köldtålig och som enda ädelträd förekommer den med en buskvariant ända upp till sydlägen i Åsele Lappmarker, men den egentliga utbredningsgränsen går söder om ekens och askens gräns.
Almens bark sägs vara lättare att baka barkbröd med och innehåller mer näring än tallbarken. Virket är hårt och segt och har använts till kvarnhjul, axlar och hjulnav, men numera främst i möbler för den fina färgskiftningens skull.
Almen är liksom asken ett stort träd. Höjder över 30 meter förekommer. Vore det inte för almsjukan kunde 400-åriga almar vara vanligare. Stammen kan bli väldigt grov, omkretsar på över sex meter har uppmätts. I det latinska namnet Ulmus glabra betyder glabra göra kal och anses syfta på den kala frukten. Ulmus är romarnas gamla namn på almen.
Publicerad i Bergslagsposten 10 augusti 1994
© Text:
Maria Ströman
© Foto:
Lennart Eriksson
Besökare
sen 27 juli 2004