En ytterligare sak som skiljer alen från andra lövträd är att den fäller sina löv gröna. Trädet behöver inte lövens kväve tack vare de små strålsvamparna som växer på rotspetsarna. Som tack för att svampen får växa där förser den alen och jorden runt rötterna med kväve.

Norröver växer bara gråalen och söderöver finns bara klibbal. Sorterna överlappar varandra här i Mellansverige. Gråalens löv är grå och lite ludna på undersidan och har en tydlig spets. Klibbalen har motsatsen, en avnupen spets och är helt gröna. Man kan säga att lövet har en glutt i nosa, då är man nära klibbalens latinska namn Alnus glutinosa. Det betyder egentligen klibbig och syftar på de unga klibbiga löven.

Klibbalen växer gärna till ett stort och ståtligt träd på fuktig mark intill vatten. På grund av kvävebrist i sådan mark får alen lätt breda ut sig utan konkurrens, eftersom den klarar kväveförsörjningen ändå.

Gråalen blir sällan så stor och vill gärna ha lite torrare mark. Dess bruna fjolårsskottar har inget skaft som klibbalens kottar har. Eftersom gråalen lätt bildar rotskott kan den snabbt invadera hagmarker, speciellt som kreaturen inte gillar att äta skotten. Gråalens rotskott och klibbalens stubbskott gör att det är knepigt att tala om trädets ålder. Den enskilda stammen kan uppnå en viss ålder, men skotten som kommer sen är från samma individ.

Alens virke är känsligt för röta, men står sig bra under vatten. Det sägs att Venedigs pålar är alvirke eller lärk. Träskor är ofta gjorda av al. Veden känns igen på att snittytan blir röd när man fäller alen i savningstiden.

Publicerad i Bergslagsposten 24 augusti 1994

© Text: Maria Ströman
© Foto: Lennart Eriksson